Namnbyte, död och pina eller realism och framtidstro?
När vi första gången började fundera på att byta namn så kändes det väldigt formellt. Allt som krävdes var att ersätta allt det gamla med något nytt och fräscht. Problemet är då frågan; vad är det som är så gammalt? Inom funktionshinderrörelsen kan alla våra värderingar återföras på något så enkelt och simpelt som på en alla mans rätt att välja själv. I slutet på 1970-talet förknippade ”Independent Living” -rörelsen valfrihet med personlig assistans. Alltså med en inom ramen för institutionssystemet då helt samhällsomstörtande tanke som handikapprörelsen mot alla odds lyckades driva igenom med stöd av tjänstemännens ekonomiska argument. Detta år 1986 som alternativ till serviceboende i samband med reformen kring statsandelar till kommunerna.
Tio år senare ställdes samhället inför en ny utmaning – ”en skola för alla”. Specialskolorna skulle stängas. De svenskspråkiga organisationernas svar på den förestående utmaningen var ett projekt ”Come On 2000”. Med ett teaterstycke ”Bassängliv”, svenska (VAU) undervisningsvideor och enorm entusiasm i bagaget samlades unga informatörer som representerade eliten inom alla våra diagnosbaserade organisationer till en gemensam utbildning i Härnösand. Detta för att vi under ”Muminmamman” Margit Lindemans ledning skulle lära oss att med modern teknik informera om alla de krav som skulle ställas på lärare och elever när specialskolorna stängdes.
När vi anlände till Härnösand så vågade vi inte ens se på varandra. När vi åkte hem så var vi så uppfyllda av eufori över att vi hade lärt känna varandra som vanliga människor att vi ville berätta om det för hela världen. Som krona på verket författade vi ett pressmeddelande som alla skrev under.
Härnösand 1997
”Somliga behöver mer för att få lika mycket.
Vår målsättning är att upphäva fördomar oss handikappade emellan och gemensamt arbeta för alla handikappgruppers intressen. Vi kräver och förutsätter att utvecklingsstörda, att personer med psykosociala problem, kroniskt sjuka (t.ex. reumatiker, diabetiker och ms-sjuka), samt personer som handikappats p.g.a. ålder, skall åtnjuta samma rättigheter som andra handikappade. Någon särskild lag som t.ex. omsorgslagen behövs inte. Detta krav berör bl.a. rättigheter till hjälpmedel, ersättningar och personlig assistans."
På basen av Come On projektet grundades Finlands Svenska Handikappförbund. Samarbetet mellan organisationerna visade sig emellertid att vara betydligt mera komplicerat än mellan informatörerna. Rädslan för att ett gemensamt förbund skulle monopolisera informationsverksamheten var stor. 20 år efter pressmeddelandet i Härnösand gick informatörernas målsättningar i uppfyllelse i och med att Finland ratifierade FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt fattade Kulturfonden beslut om att börja stöda organisationerna på det sociala området. Organisationernas svar på Kulturfondens initiativ var att grunda ett helt nytt förbund och börja om från början. Det nya förbundet fick heta SAMS - samarbetsförbundet kring funktionshinder.
Efter att SAMS hade grundats så fanns det två centralorganisationer. Till SAMS hörde svenskspråkiga syn- och hörselskadade samt psykosocialt och intellektuellt funktionsnedsatta. De som blev utanför var handikappförbundet med sina 12 små svensk-, två- eller teckenspråkiga organisationer. Alltså i princip personer med neurologiska funktionsnedsättningar. När handikappförbundet beslöt sig för att ansöka om medlemskap i SAMS så började vi undersöka möjligheten att byta namn. Ett sådant som omfattar just målsättningarna inom vår målgrupp fann vi inom ”Independent Living” -rörelsen. Men eftersom vi inte ville ha ett engelskt namn antog vi i stället en svenskspråkig motsvarighet, nämligen ”FMA – Funktionsrätt med ansvar”.
Ulf Gustafsson, verksamhetsledare, FMA - Funktionsrätt med ansvar
Kommentoi
Pakolliset kentät on merkitty tähdellä (*).